Nyligen var jag i Etiopien för att studera finanskrisens effekter på en del utvecklingsländer.
Medveten är stor i huvudstaden Addis Abeba, även hos de människor man möter på gatan. Medvetenheten är stor om att nya försakelser som även har drabbat Etiopien härstammar från risktagande hos finansbolag i väst.
EU-parlamentets avsikt är nu att nya regler ska få finansmarknaden att fungera bättre. Den reala ekonomin, alltså allt annat som köps och säljs förutom värdepapper och pengar, ska då kunna flyta mer effektivt.
För finansmarknaden har en viktig uppgift. Vanligtvis beskrivs den som ett sätt att ”smörja” den reala ekonomin.
Genom lån och investeringar överförs pengar från de ställen i ekonomin där det råder överskott till ställen där pengar behövs för att ekonomin ska utvecklas.
Problemet under krisen var att finansmarknaden blev en bransch som levde sitt eget liv och därmed blev ett hot mot i stället för en hjälp för den reala ekonomin.
Orsaken var en klassisk nyliberal syn att alla marknader – inklusive finansmarknaden – klarar sig bäst utan insyn och styrning.
Först då hela ekonomin höll på att kapsejsa reagerade politikerna.
Men vad har hänt med den djupare debatt som glädjande nog kom till stånd i krisens efterdyningar?
Krisen kan nämligen debatteras från två håll: dels som ett systematiskt fel i hur markoekonomin, alltså ekonomin i ett nationellt och globalt perspektiv, fungerar, dels om krisen i stället var en följd av en osannolik händelseutveckling, ett undantag helt enkelt.
En rad debatter blommade upp direkt efter krisen, där debattörerna försökte ställa frågan om världens resurser verkligen fördelas på rätt sätt och med rätt finansiella mekanismer.
Den före detta Harwardprofessorn David Korten debatterade utifrån att pengar har blivit ett slutmål på den finansiella marknaden, inte ett medel för människor att förverkliga det man kan få för pengar.
En kort tid var debattklimatet fruktsamt. Tyvärr visar de regeländringar som nu diskuteras i EU-parlamentet och i USA att debatten återgått till att hävda att det som hände egentligen var osannolikt.
Svaga regeländringar och minimala baskrav kommer inte att ändra några strukturer.
Och debatten om vad ekonomi egentligen handlar om – fördelning av världens resurser – den kommer nog åter att få kämpa för att synas.

Klämd av marknaden

Kortsiktiga sparpaket och gigantiska lån som snabbt ska betalas tillbaka.

Nej, EU:s linje att låta krisande länder försöka slå världsrekord i budgetsanering lämnar inte mycket hopp.

Börsen gjorde ett sällan skådat glädjeskutt i dag. Krisen i Grekland sägs inte längre kunna hindra återhämtningen från finanskrisen eller hota euro-systemet!

Detta efter att grekerna blivit överens med sina motparter, EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden om att bästa medicinen mot kris är att spara, spara och återigen spara.

Men vad betyder det i den så kallade verkligheten? Vad säger de greker som hotas av arbetslöshet, och de lågavlönade som får sina löner än mer sänkta?

Och – vilket också de svenskar som nu gläds åt börsens uppgång bör tänka på – vad innebär det för handeln i Europa om budgetsaneringarna sprider sig och allt fler får allt mindre att handla svenska varor för?

För ett krasst faktum är att fler sparpaket lär komma redan inom den närmaste månaden, just nu står Spanien och Portugal i tur, två riktiga krisländer, av snudd på grekiska dimensioner.

Jäktet är inget självändamål. Att skynda långsamt mot en återhämtning är mest skonsamt för invånarna – och för ekonomin som då kan luta sig mot att invånarna fortfarande kan konsumera.

Men EU och främst EMU-länderna har andra tankar.

De kräver av Grekland att så snabbt som möjligt ska komma tillbaka till en statsskuld på högst 60 procent.

Men varför just 60 procent?

Siffran är mer eller mindre tillkommen som ett hugskott när EMU bildades och säger ingenting om hur stabila ländernas ekonomier är på längre sikt eftersom det inte är tillåtet att räkna de tillgångar som den offentliga sektorn äger.

Endast skulderna bokförs och regleras – ett led för att (som alla verkar ha glömt) pressa fram fler överföringar till näringslivet när EMU bildades.

Vidare kan den snabba återbetalningstiden för de lån som ges till Grekland bli katastrofal.

Här är Internationella valutafonden en stor aktör.

IMF har aldrig beviljat några lån utan att samtidigt göra anspråk på en mycket snabb återbetalning, något som de gör även denna gång.

IMF borde ta del av den svenska skuldsaneringslagen. En grundbult är att lägga upp långa återbetalningstider.

Annars är krisen snart där igen. Det gäller både länder och människor.

Nu står både Italien, Spanien, Portugal, Irland och Storbritannien på tur för att besluta om budgetåtstramningar.

Storbritannien har fördelen av att stå utanför EMU och kan därmed låta valutan falla. De övriga får i stället låta löner falla och se arbetslöshet öka.

Och då finns snart inga andra länders invånare kvar som har råd att köpa svenska varor.

Och då finns ingen börs som tokstiger.

Men i ekonomisk bemärkelse går det inte att göra ”vinst” på offentlig verksamhet, eftersom mekanismerna runt tillgång och efterfrågan helt satts ur spel.

Följande gäller på en fri marknad:

Om tillräckligt många har behov av en vara eller en tjänst kan ett företag producera och sätta ett pris på denna vara eller tjänst.

Är produktionskostnaderna för företaget lägre än det folk är beredda att betala blir mellanskillnaden en vinst.

Men denna fria marknad är inte överförbar till svensk offentlig sektor eftersom företagen inte själva finansierar sin produktion.

Företagen behöver inte ens finna någon avsättning för sina tjänster, det vill säga leta efter kunder. Tilldelningen av vård är nämligen en fråga för den offentliga myndighetsutövningen.

Skatten bekostar alltså därmed både produktionen av vårdtjänster och konsumtionen av samma tjänster.

Ingenstans kommer några andra pengar in annat än skattemedel.

Vad gör då de privata företagen?

Teorin bakom privatiseringar är att de ska skapa besparingar som är större än de samordningsvinster som går förlorade när större offentliga verksamheter splittras upp på flera privata utförare.

Eftersom uppemot 90 procent av kostnaderna i de verksamheter som privatiseras består av löner (löner som alltså fortfarande bekostas av skattemedel) är det därmed personalen som måste effektiviseras.

Som beskrevs i det nästsenaste numret av LO-Tidningen kan personalkostnaderna sänkas genom att de privata företagen omvandlar fasta tjänster till timanställningar, förlänger arbetstiden, sänker jourersättningen eller sänker lönerna.

Därmed uppstår ett överskott, men eftersom det inte är det privata företaget som har satsat några pengar alls, utan allt är finansierat av skatter, så består detta överskott av skattepengar som avsatts till vård men som inte använts till vård.

Någon vinst i ekonomisk mening är det alltså inte frågan om, endast skattemedel som inte utnyttjas.

Som tack för hjälpen för att ha sänkt personalkostnaderna får de privata företagen kalla de sparade skattepengarna för vinst och behålla dessa pengar själva.

Aska är också det som haglar ned över oss när Islands vulkaner vaknar till liv.

Många ser det som att Island därmed går från folklig ilska till naturlig vrede.

Och visst finns det anledning.

Uppumpade av ryska investeringspengar erbjöd de isländska bankerna en osedvanligt hög ränta om sparare från främst Nederländerna och England placerade sina besparingar hos dem.

Den höga räntan kunde bara erbjudas genom att bankerna samtidigt tog en större risk än andra banker.

De spekulerade hårdare än andra banker, de räknade med en längre uppgång än andra banker och förutsatte högre tillväxt än andra banker.

Spararna såg bara räntan och inte den bakomliggande orsaken – hög risk.

När allt brakade samman var det både i Storbritannien och Nederländerna en självklarhet att spararna skulle hållas skadelösa.

Eftersom bankerna gått omkull fanns inte ett öre att hämta hos dem.

De som fick betala allt, precis allt, av de förlorade pengarna, var isländska vanliga människor som definitivt inte hade någonting att göra med vare sig banker eller spararnas pengar.

Spararna i övriga Europa förlorade inte ett öre. Islänningarna betalade allt.

Inte undra på att de kastar aska på oss.

Men tänk om syftet redan från början var ett annat, att pressa ned lönerna?

I grunden har regeringen rätt – åtminstone i teorin.

Nya jobb kan verkligen skapas genom att arbetskraften växer.

Tänker man efter är det ganska självklart. Kina har större befolkning än Sverige och där finns också fler jobb.

Krig och utvandring har också visat att det finns ett ganska rakt samband mellan hur stor andel av befolkningen som är i arbetsför ålder och hur många jobb det finns.

Kort sagt: Ju fler som kan jobba, desto fler jobb finns det.

Med denna teoretiska överbyggnad har regeringen sänkt a-kassenivåer för att snabbt tvinga folk till arbete. Och de nya reglerna i sjukförsäkringen ska få sjuka att söka jobb i stället för att vara sjuka.

Regeringen har också sänkt skatten så att fler ska jobba.

Varför fungerar det då inte?

Om man jagar upp alla ur sjuksängar och hemliga vrår och kastar ut dem på arbetsmarknaden blir arbetskraften större, inte lika stor som i Kina men i alla fall, och då borde väl jobben komma?

Många vänsterkritiker är dock inte förvånade över att så inte sker.

Enligt dem var det aldrig meningen att skapa nya jobb. Huvudsyftet med regeringens jobbpolitik är i stället att pressa ned lönerna.

Detta enligt följande resonemang:

Visst finns det människor som påverkas positivt av de nya reglerna och väljer att jobba mer än i dag.

Men regeringens stora förändringar omfattar alla, inte bara dem på marginalen som lätt kan ändra sitt beteende.

Och när fler tvingas söka jobb för att de annars inte klarar sig, trots att de har väldigt små möjligheter att få något jobb utan annan hjälp, då blir det svårare att hålla uppe lönen för dem som i slutänden verkligen får jobben.

Man skapar helt enkelt en armada av ofrivilliga arbetssökande som har väldigt svårt att få jobb. Det blir då lättare att pressa ned lönen för dem som arbetar.

I detta ljus är regeringens strategi ett intåg i löneförhandlingarna och ett försöka att sänka lönerna för dem som redan har låga löner. För det är där, bland de lägst betalda, som det är lättast att lova bort sin arbetskraft billigare än någon annan.

Många anser att den här strategin i längden till och med försämrar möjligheterna att skapa nya jobb. Genom en normal takt på löneökningen tvingas företagen bli bättre och hänga med i den internationella konkurrensen och skapa nya verkliga jobb.

På så sätt, anser kritikerna, skulle de jobb som skapas dessutom bli bättre betalda än de jobb som alla arbetslösa konkurrerar om i dag.